Jag är så munter och glad i dag.
Hu hej — kan du skutta så långt som jag?
𝄆 över ljungen. 𝄇
★
Och räven väntade bak björkerot
𝄆 bort’ i ljungen. 𝄇
Och haren tumlade ned mitt emot,
𝄆 över ljungen. 𝄇
Men Gud förbarme sig, är du där?
— Åh, käre, hur törs du dansa här?
𝄆 över ljungen. 𝄇
»Nå, gick det inte bra?» frågade Ingrid, då de andtrutna stannade.
Synnöve skrattade och sade, att hon hade mer lust att valsa. Ja, det var ingenting som hindrade, tyckte Ingrid, och de gjorde sig genast i ordning, i det Ingrid visade henne, hur hon skulle sätta fötterna — »för vals, det är svårt, det». — »Åh, det går nog, bara vi komma i rätt takt», sade Synnöve, och då ville Ingrid, att de skulle försöka. De gjorde så, Ingrid sjöng och Synnöve sjöng med, i början blott gnolande, sedan högt. Men då stannade Ingrid, släppte henne och slog ihop händerna av pur förvåning. — »Du kan ju valsa!» utbrast hon.
»Sch, låt oss inte tala mera om det», sade Synnöve och fattade åter i Ingrid för att fortsätta. — »Men var har du lärt —» — »Trallall!» och hon svängde henne. Då kom Ingrid riktigt i tagen, och hon sjöng:
»Se solen dansar på Haukelids fjäll:
dansa, kärestan min, ty snart är det kväll!
