Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/66

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

svarade man honom, »här gick nyss litet oroligt till; nu ha somliga gått och lagt sig, andra sitta borta på logen och spela kort. Men några sitta också, där Knut Nordhaug är.» — Han frågade inte efter, var Knut Nordhaug var.

Brudgummens far, en gammal man, som satt och rökte ur en kritpipa och drack öl till, sade nu: »Kom så med en historia, du Aslak; det kan vara trevligt nog att höra på för en gångs skull.»

»Finns det flera, som bedja mig?» frågade Aslak, som hade satt sig över en pall ett stycke från bordet, omkring vilket de andra sutto. — »Javisst», sade brudgummen och gav honom ett glas brännvin, »nu ber jag dig.» — »Är det många, som be på det sättet?» sade Aslak. — »Det tör hända», sade en ung kvinna borta på sidobänken och räckte fram ett stop med vin. Det var bruden, en kvinna på tjugu år, ljuslätt, men mager, med stora ögon och ett spänt drag kring munnen. — »Jag tycker bra om vad du berättar», tillade hon. Brudgummen såg på henne och hans far på honom. — »Ja, Nordhaugfolket har alltid tyckt om mina paschaser», sade Aslak. — »Ära vare dem!» ropade han och tömde ett glas, som räcktes honom av en brudsven.

»Dra nu på med någonting», ropade flera, — »Om Sigrid tiggarkäring», ropade en. — »Nej, den är ful», sade andra, särskilt kvinnorna. — »Om Lier-slaget», bad Sven trumslagare. — »Nej, hellre någonting roligt», sade då en högväxt pojke, som stod i skjortärmarna och stödde sig mot väggen, medan hans högra hand, som hängde slappt ned, for väl ofta i håret på några unga flickor, som sutto där. De bannade honom, men flyttade sig ej.

62