»Nu berättar jag vad jag vill», sade Aslak. — »Fan heller», mumlade en äldre man, som låg på sängen och rökte; hans ena ben hängde ned, och med det andra låg han och sparkade till en fin tröja, som hängde över sängstolpen. — »Låt bli min tröja!» ropade den pojken, som stod stödd mot väggen. — »Låt bli mina döttrar!» svarade han, som låg. Nu flyttade flickorna sig.
»Jo, jag berättar vad jag vill!» ropade Aslak. »Brännvin i kropp skjuter modet opp!» sade han och slog ihop sina flata händer, så att det smällde. — »Berätta, vad vi vilja», återtog mannen borta i sängen, »för brännvinet är vårt.» — »Vad skall det betyda?» frågade Aslak med ganska öppna ögon. — »Åh, den grisen vi göda, slakta vi också», sade mannen och dinglade med benet. Aslak slöt åter ögonen, men blev sittande i samma ställning med huvudet; så föll det ned mot hans bröst, och han sade ej ett ord.
Flera talade till honom, men han hörde det ej. — »Brännvinet söker», sade gubben i sängen. Då såg han upp, tog åter på sig grinet och sade: »Jo, nu skola ni få höra en lustig strof.» — »Gud bevare mig, så lustig!» upprepade han om en stund och skrattade med bred mun, men utan att de hörde skrattet. — »Han är vid riktigt goda vätskor i dag», sade brudgummens far. — »Ja, han har väl skäl till det», sade Aslak. — »Hit nu med en färdknäpp!» bad han och stack fram handen.
Supen kom, han drack långsamt ur den, höll huvudet en smula bakut med den sista droppen i munnen, sväljde den så och sade, vänd till honom i sängen: »För jag är ju en gris, vet ja!» och skrattade
