Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/69

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Fjärde kapitlet

kommit från stugan, fastän nu skulle hon i väg. — — Och så kom hon i väg! Men dessförinnan stod gården i ljus och grann låga, och mannen brann upp, för han var full. Käringen räddade sig med ungarna, och hon sade, att det var den usla jäntan nere i backstugan, som hade tuttat på. Och det kunde allt hända, det. Men det hade också mycket väl kunnat vara på annat sätt.

Det var en underlig pojke, hon hade. I åtta år hade han sett modern slita ont och visste nog, var skulden låg, ty det sade modern ofta, när han frågade henne, varför hon ständigt grät. Det gjorde hon också, dagen innan hon skulle resa, och därför var han borta om natten. Men hon kom på tukthuset på livstid, för hon sade själv åt domaren på tinget, att hon ställt till den vackra lågan där uppe på gården.

Pojken kom, drog ut i bygden och fick alla människors hjälp, därför att han hade en sådan dålig mor. Så vandrade han från den trakten och långt bort till en annan, där han inte fick stor hjälp, för där fanns nog ingen, som visste, vilken dålig mor han hade. Jag tror inte han sade det själv.

Sista gången jag hörde utav honom, var han full, och folk påstår, att han på senare tider slagit sig på att dricka. Om det är sant, skall jag låta vara osagt, men sant är, att jag inte vet, vad bättre han skulle kunna göra. Det är en otäck, elak karl, må ni tro; han tycker inte om folk, ännu mindre, att de äro snälla mot varandra, allra minst, att de äro snälla mot honom själv. Och han skulle gärna vilja, att andra vore så som han själv — fastän det säger han bara, när han är full. Och då gråter han också,

5—281948. Björnson, Synnöve Solbacken.65