Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/70

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

gråter så det haglar — för blankt ingenting, för vad skulle väl han gråta över? Han har inte stulit en skilling från någon eller gjort någonting av det galna, som många andra gör, så han har sannerligen ingenting att gråta över. Och ändå gråter han, och gråter så det haglar. Och skulle ni se honom gråta, så tro aldrig på det, för det är bara, när han är full, och då skall man icke bry sig om honom.»

Här föll Aslak baklänges av pallen under häftig gråt, som dock snart gick om, ty han somnade. — »Nu är svinet fullt», sade han i sängen, »då ligger han alltid och lipar sig till sömns.» — »Detta var styggt», sade kvinnfolken och reste på sig för att komma bort. — »Jag har aldrig hört honom berätta annat slags historier, när han själv fått råda», sade nu en gammal man, som reste sig borta vid dörren. — »Gud vet, varför människor vilja höra på honom», tillade han och såg bortåt bruden.

66