sökte, och utan att tänka därpå satte han sig ned intill den ena väggen med kniv och pinne i handen.
Då hörde han det stöna i sin närhet; det var på andra sidan om den tunna väggen, därinne där vagnskjulet var, och Thorbjörn lyssnade.
»Är det — du?» hörde han hur det sades med långa uppehåll och av en karl, som talade med möda. Då hörde han också någon gråta, men det var ingen karl. — »Varför kom du också hit?» frågades det, och det måste vara av den, som grät, ty det var tårar i rösten. — »Huru — på vems bröllop skulle jag spela, om inte på ditt?» sade den förste.
Det är väl Lars, spelmannen, som ligger där, tänkte Thorbjörn. Lars var en ståtlig och duktig karl, vars gamla mor hyrt in sig på ett torp under gården. Men den andra måste vara bruden! — »Varför har du heller aldrig talat?» sade hon dämpat, men långdraget, som om hon var mycket upprörd. — »Jag trodde inte det var nödvändigt mellan oss båda», svarades det kort. Därpå var det stilla en stund, så sade hon åter: »Du visste ändå att han gick här.» — »Jag trodde dig starkare.» — Han hörde nu ingenting annat än gråt; slutligen brast hon åter ut: »Varför talade du inte?»
»Det gagnade väl Gamla-Birthes son litet att tala med dottern på Nordhaug», svarades det efter ett uppehåll, varunder han hade andats tungt och ofta stönat. Det väntades på svar. — »Vi ha ju ändå sett på varandra i många år», kom det till slut.
»Du var så stolt, man tordes inte riktigt tala till dig.» — »Det var dock ingenting i världen jag hellre ville.» — »Jag väntade var dag — där vi råkades — jag tyckte nästan, att jag bjöd ut mig. Så trodde jag,
