att du försmådde mig.» — Det blev åter alldeles tyst. Thorbjörn hörde intet svar, ingen gråt; han hörde heller inte den sjuke draga andan.
Thorbjörn tänkte på brudgummen, vilken han trodde sig känna som en hygglig karl, och han blev illa till mods å hans vägnar. Då sade också hon: »Jag är så rädd, att han får liten glädje av mig, han som —» — »Det är en bra karl», sade den sjuke och började åter jämra sig litet, eftersom det nog gjorde ont i hans bröst. Det var, som om också detta gjorde henne ont, ty hon sade: »Det är nog tungt för dig nu, men — — vi hade väl aldrig kommit att tala med varandra, om inte detta hänt. Först när du slog till Knut, förstod jag dig.» — »Jag kunde inte bära det längre», sade han — och så en stund efter: »Knut är elak.» — »Ja, snäll är han inte», sade systern.
De tego en stund, så sade han: »Jag undrar just, om jag någonsin blir bra igen. Åh ja — nu kan det också vara detsamma.» — »Har du det svårt, så har jag det värre» — och härpå följde våldsam gråt. — »Går du?» frågade så han. — »Ja», svarades det och därpå: »Ojiamej, ojiamej — ett sånt liv detta skall bli.» — »Gråt inte så», sade han, »vår Herre gör nog snart slut på det för mig, och då skall du få se, att det också blir bättre för dig.» — »Jesus, Jesus, att du ingenting sade!» ropade hon med halvkvävd röst och som om hon vred sina händer. Thorbjörn trodde, att hon samtidigt gick eller inte var i stånd att tala på länge, ty han hörde på en stund ingenting och gick.
Den förste bäste, som Thorbjörn träffade på gården, frågade han: »Vad var det, som kom emellan
