dig?» — »Nej, tockna skenheliga kvinnfolk angå inte mig», sade Knut, »men kanske hon stjäl modet från dig?»
Detta var för mycket för Thorbjörn; de märkte, att han kastade en blick omkring sig för att mönstra platsen. Nu lade åter några äldre sig emellan och mente tro på, att Knut hade gjort ofog nog i detta sällskap. »Mig skall han ingenting göra», sade Thorbjörn, och då de andra hörde detta, tego de. Andra sade: »Låt dem ryka ihop, sen bli de goda vänner, de ha länge nog gått och sett snett på varandra.» — »Ja», sade en, »de vilja båda vara de styvaste här på trakten; låt oss nu se!» — »Ha ni sett skymten av Thorbjörn Granliden, gott folk?» sade Knut. »Jag tyckte han nyss var här på gården.» — »Ja, här är han», sade Thorbjörn, och med detsamma fick Knut ett slag över högra örat, så att han tumlade bort på några karlar, som stodo där.
Nu blev det alldeles tyst. Knut reste sig och störtade fram utan att säga ett ord; Thorbjörn tog emot honom. Det blev nu en långvarig nävkamp, och båda ville varandra in på livet. Men båda hade god övning och motade varandra. Thorbjörns slag föllo ganska ofta, och somliga sade, att de föllo ganska tungt. — »Där har Knut funnit sin jämnlike», sade han, som hade tagit hästen, »ge plats!» — Kvinnfolken flydde; blott en enda stod högt uppe på en trappa för att se bättre, det var bruden. Thorbjörn fick ett ögonkast av henne och hejdade sig en smula — då såg han en kniv i Knuts hand, erinrade sig hennes ord, att Knut ej var snäll, och med ett välriktat slag träffade han Knuts arm över handleden, så att kniven föll och armen domnade. — »Aj,
