så du slog», sade Knut. — »Tycker du?» frågade den andre och trängde in på honom.
Knut hade svårt för att använda blott en arm; han blev upplyft och buren, men det drog om, innan han blev lagd. Flera gånger blev han lagd så hårt i marken, att varje annan väl hade sviktat, men detta var en god rygg. Thorbjörn flyttade sig med honom, folk vek undan, men han kom efter med honom, och sålunda bar det runt hela gården, tills de kommo upp under trappan, där Thorbjörn lyfte honom ännu en gång upp i luften och slungade ned honom, så att knäna gåvo efter och Knut for i stenhällen, så att det sjöng efter det. Han blev liggande stilla, gav från sig ett djupt stönande och slöt ögonen. Thorbjörn rätade på sig och såg upp; hans ögon föllo rakt på bruden, som stod orörlig och såg på. — »Tag någonting och lägg under huvudet på honom», sade hon, vände sig om och gick in.
Två gamla gummor gingo förbi; den ena sade till den andra: »Herre Gud, där ligger ju en igen, vem är nu detta?» — En man svarade: »Det är Knut Nordhaug.» — Sade den andra kvinnan: »Då kanske det blir litet färre slagsmål hädanefter. De borde väl också ha någonting annat att använda sina krafter på.» — »Där sade du ett sant ord, Randi», menade den första, »vår Herre hjälpe dem så långt fram, att de kunna se förbi varandra och bort till någonting för mer.»
Detta föll Thorbjörn underligt före. Han hade icke sagt ett ord, utan stod där ännu och såg på dem, som sysslade med Knut — flera talade till honom, men han svarade ej. Han vände sig från dem och föll i tankar. Synnöve kom fram i dem, och han
