Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/82

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

vår för honom, ty hon trodde, att han blott hade litet kvar.

Medan hon då satt där, rann det henne i hågen, hur kär han framför varje annan hade varit dem alla, och nu var ingen av hans syskon hemma. Då skickade hon åstad ett bud till sätern efter Ingrid och en yngre bror, kom så igen och satte sig som förut. Han såg ännu på henne, och den blicken var henne en psalmsång, som så milt förde hennes tankar in på de högre tingen. Och gamla Ingeborg blev andäktig, tog fram bibeln och sade: »Nu vill jag läsa högt för dig, så att du kan ha det bra.» — Som hon inga glasögon hade till hands, slog hon upp ett ställe, som hon nästan kunde utantill, från det hon var flicka, och det var i Johannes’ evangelium. Hon var inte säker på, att han hörde henne, ty han låg orörlig som förut och endast stirrade på henne. Men hon läste ändå, om inte för honom, så för sig själv.

Ingrid kom snart hem för att avlösa henne, men då sov Thorbjörn. Ingrid grät utan uppehåll; hon hade börjat därmed, innan hon gick från sätern, ty hon tänkte på Synnöve, som ingenting fick veta. — Nu kom doktorn och undersökte honom. Han hade fått ett knivstyng i sidan och även på annat sätt blivit slagen, men doktorn sade ingenting, och det var ingen som frågade honom. Sämund följde honom in i sjukrummet, stod där och såg oavbrutet på doktorns ansikte, gick, när han gick, hjälpte honom upp i trillan och tog åt mössan, när doktorn sade, att han skulle komma igen dagen därpå. Så vände han sig mot hustrun, som hade följt med, och sade: »När den mannen inte talar, är det farligt.» — Hans

78