Sämund for med den ena armen över ögonen och makade så modern sakta åt sidan: »Låt mig lika gärna ta honom genast», sade han. Och han tog varligt uppe under hans skuldra med den ena handen och litet nedanför ryggen med den andra. — »Håll i huvudet, du mor, om han inte skulle orka hålla det uppe.» — Hon gick före och stödde under huvudet, Sämund sökte hålla jämna steg med henne, och snart låg Thorbjörn på sängen inne i kammaren. Sedan de nu brett över honom och lagt honom väl till rätta, frågade Sämund, om drängpojken givit sig i väg. — »Där ser du honom», sade modern och pekade ut. Sämund öppnade fönstret och ropade: »Är du framme om en timme, skall du få din årslön dubbelt upp! Det gör ingenting, om du spränger hästen.»
Han gick åter bort till sängen, Thorbjörn såg på honom med stora, klara ögon; fadern måste se på dem, och så började hans egna att fuktas. —»Jag visste, att det skulle komma att sluta så», sade han sakta, vände sig om och gick ut.
Modern satt på en pall nere vid sonens fötter och grät, men hon talade ej. Thorbjörn ville tala, men han kände, att det kostade på, och därför teg han. Men han såg på modern oavbrutet, och modern hade aldrig sett sådan glans i hans ögon, inte heller hade de någonsin varit så vackra, och det tycktes henne ett dåligt förebud. — »Herren Gud, han hjälpe dig!» brast hon slutligen ut, »jag vet, att Sämund välter över ända den dag, du går.» Thorbjörn såg på henne med orörligt öga och ansikte. Blicken trängde rakt igenom henne och hon började bedja sitt Fader
