då hade han varit borta i bröllopsgården, och där hade alla människor tagit sig illa vid, att han kom. Han hade satt sig ned bland dem och druckit, och brudgummen har berättat, att han trodde, att han nog tog sig en tår för mycket. Då först började han fråga efter slagsmålet och fick noga besked om hur alltsammans hade gått till.
Knut kom fram; far ville, att han skulle berätta, och gick ut på gården till stället, där ni hade varit ihop. Alla människor följde efter. Knut berättade då, om hur du hade farit fram med honom, sedan du lamslagit hans hand; men då Knut inte ville berätta mera, reste far sig och frågade, om det var så, det sedan hade gått till ... Och i detsamma tog han Knut över bröstet, lyfte på honom och lade honom ned på den stenhäll, som ännu bar blod efter dig. Han höll honom nere med sin vänstra hand och drog upp kniven med den högra; Knut skiftade färg, och alla gästerna tego. Då var det folk, som såg far gråta, men han gjorde inte Knut någonting för när. Knut själv rörde sig ej. Far reste så upp Knut igen, men lade honom en liten stund efter åter ned. — ’Det är tungt att släppa dig’, sade han och stod och stirrade på honom, medan han höll honom.
Två gamla kvinnor gingo förbi, och av dem sade den ena: ’Kom nu väl ihåg barnena dina, du Sämund Granliden!’ — De berätta, att far då genast släppte Knut och att han en stund senare var borta från gården. Men Knut smög sig utefter väggarna bort från bröllopet och kom inte dit mera.»
Knappast var Ingrid färdig med denna berättelse, förrän dörren öppnades och någon såg in. Det var fadern. Hon gick strax ut, och Sämund kom in.
