Vad de båda talade om, fick ingen veta; modern, som stod invid dörren för att lyssna, trodde dock, att hon en gång uppfångat, att de talade om, huruvida han kunde få hälsan sin igen eller ej. Men hon var inte säker på det, och inte heller ville hon gå in, så länge Sämund var där.
Då Sämund kom ut, var han mycket blid och litet röd i ögonen. — »Vi få nog behålla honom», sade han i förbigående till Ingeborg, »men vår Herre vet, om han någonsin blir karl igen.» — Ingeborg begynte gråta och följde mannen ut; på visthusbodens trappa satte de sig ned vid varandras sida, och mycket talades nu mellan dessa båda.
Men då Ingrid sakta kom in igen till Thorbjörn, låg han med en liten papperslapp i den ena handen och sade lugnt och långsamt: »Den här får du lämna Synnöve nästa gång du träffar henne.» Då Ingrid hade läst, vad som stod på den, vände hon sig bort och grät, ty på lappen stod:
»Till välaktade flickan Synnöve Guttormsdotter Solbacken!
När du haver läst dessa rader, får det vara slut mellan oss båda. Ty jag är inte den, som du skall ha. Vår Herre vare med oss båda två.
Thorbjörn Sämundsson Granliden.»
