sjunga kreaturen hem på kvällen, som hon förut brukade göra, och hon sov inte gott om natten, eftersom hon saknade Ingrid. Detta gjorde, att hon var trött om dagen, och därigenom blev sinnet inte lättare.
Hon gick och sysslade, skurade mjölkbunkar och byttor, ystade och satte filmjölk, men det var knappast med glädje, och Thorbjörns yngre bror och den andre pojken, som vallade tillsammans med honom, tycktes nu få visshet om, att det ändå måtte vara någonting emellan henne och Thorbjörn, vilket gav dem ämne till månget samtal uppe på betesmarken.
På eftermiddagen den åttonde dagen efter det att Ingrid hade hämtats hem, förekom henne allting tyngre än någonsin. Nu var så lång tid förfluten, och ännu inga underrättelser. Hon lämnade sitt arbete för att sätta sig och se ut över bygden, ty detta tycktes henne som ett slags sällskap, och hon ville inte vara ensam. Som hon satt där, blev hon trött, lade ned huvudet på ena armen och somnade genast. Men solen stack, och det blev en orolig sömn.
Hon var åter hemma på Solbacken, uppe på den vind, där hennes saker stodo och där hon brukade sova; blommorna från trädgården sände upp en sådan ljuvlig doft, fast inte den hon var van vid, utan en annan, nästan som av ljung. Huru kan det komma sig? tänkte hon och lutade ut huvudet genom det öppna fönstret. Jo, där stod Thorbjörn nere i trädgården och planterade ljung. »Men kära du, varför gör du så?» frågade hon. — »Åh, blommorna vilja ju inte växa», sade han och gick och ordnade nere i trädgården, Då gjorde det henne ont om
