blommorna, och hon bad honom äntligen bära upp dem åt henne igen.
»Ja, det kan jag gärna göra», sade han, och så samlade han ihop dem och kom med dem, men det var nog ändå inte på vinden hon satt, för han kunde gå rakt in till henne. Då kom modern i detsamma. — »I Jesu namn — skall den lede Granlidspojken komma in till dig?» sade modern, sprang fram och ställde sig mitt i vägen för honom. Men han ville in ändå, och nu började de båda brottas. — »Men mor, han vill bara gå in och lämna mig mina blommor», bad Synnöve och grät. — »Ja, det hjälper inte», sade modern och brottades som förut. Och Synnöve var så rädd, så rädd, för hon visste inte vilkendera hon ville skulle vinna, men förlora skulle ingen av dem .... »Akta mina blommor!» ropade hon, men de brottades nu värre än förut, och de vackra blommorna ströddes ut över allt. Modern trampade på dem, och han också. Synnöve grät.
Men när Thorbjörn hade släppt blommorna, blev han så ful, så ful; håret växte på honom, ansiktet också, ögonen blängde argt, och långa klor satte han i modern. — »Akta dig, mor! Ser du inte, att det är en annan — akta dig!» skrek hon och ville hän och hjälpa modern, men kom inte ur fläcken. Då ropade någon på henne, och det ropade en gång till. Strax försvann då Thorbjörn och modern också; det ropade ännu en gång. — »Ja!» sade Synnöve och vaknade.
»Synnöve!» ropade det. — »Ja», svarade hon och såg upp. — »Var är du?» frågade någon. Det är mor, som ropar, tänkte Synnöve, reste sig och gick tillbaka mot sätervallen, där modern stod med
