genast vände hon sig mera bort, så att inte modern skulle kunna se henne. — »Ja, det behöver väl inte betyda så vidare mycket?» frågade hon så lugnt hon förmådde, men hennes mor hade givit akt på, att hennes bröst hävde sig starkt, och därför svarade hon: »Åh nej — man får väl hoppas det.» — Då började Synnöve ana, att här måste vara någonting riktigt illa på färde. — »Ligger han?» frågade hon. — »Ja, kors — visst ligger han! Det är synd om föräldrarna, så bra människor som de äro. Väl uppfostrad är han också, så vår Herre har ingenting att ställa dem till ansvar för.» — Synnöve blev nu så beklämd, att hon inte visste sin levande råd; men modern fortsatte: »Nu ser man bäst, hur väl det är att ingen år bunden vid honom. Vår Herre styr då också allting till det bästa.» — Synnöve kände en yrsel, som om hon skulle störta utför berget.
»Nej, jag har alltid brukat säga till far, jag: Gud bevare oss, har jag sagt, vi har nu bara denna enda dottern, och henne måste vi sörja för. Han är nu liksom litet vek av sig, far, så duktig som han annars är; men det är åtminstone det goda därmed, att han tar råd, där han finner det, och det är i Guds ord.» — Men när nu Synnöve kom att tänka på far sin, hur mild han alltid var, så föll det sig ännu svårare för henne att hålla tillbaka gråten, och denna gång hjälpte det inte, hur mycket hon än strävade emot — hon började gråta.
»Gråter du?» frågade modern och såg bort på henne utan att få se hennes ansikte. — »Ja, jag tänker på far, och så — —» Nu brast det lös riktigt. — »Men kära hjärtanes, barnet mitt, vad går åt
