dig?» — »Åh, jag vet inte riktigt — det kom över mig så — tänk om det går honom illa på denna resan ...», snyftade Synnöve. — »Så du kan prata», sade modern, »varför skulle det inte gå honom bra? ... Till stan längs släta landsvägen?» — »Ja, men tänk bara — hur det gick — den andre», snyftade Synnöve. — »Ja, han! ... Men far din far då inte fram som en galning, skulle jag tro. Han kommer nog välbehållen hem igen — om vår Herre eljest håller sin hand över honom.»
Modern började få sina tankar för sig av denna gråt, som aldrig ville höra upp igen. Rätt som hon satt där, sade hon: »Det finnes många ting i världen, som kunna vara tunga nog, men då får man trösta sig med det, att de hade kunnat vara ännu tyngre.» — »Ja, det är en klen tröst», sade Synnöve och grät bittert. Modern hade inte riktigt hjärta att svara henne, vad hon tänkte; därför sade hon endast: »Vår Herre själv bestämmer många ting för oss på ett synligt sätt; det har han väl gjort här med.»
Och så reste hon sig, ty korna började råma uppe på åsen, skällorna pinglade, pojkarna hojtade, och hjorden kom nedåt i sakta mak, eftersom korna voro mätta och lugna. Hon stod och såg på och bad så Synnöve gå upp och taga emot dem. Synnöve reste sig nu också och kom efter, men det gick långsamt.
Karen Solbacken fick nu brått med att hälsa på sin boskap. Där kom den ena kon efter den andra, och de kände igen henne och råmade; hon klappade dem, talade till dem och blev glad igen, när hon såg,
