Den här sidan har korrekturlästs
nordiska orter pläga hinna til någon synnerlig sötma och ljuflighet i smak (*),[1] så utmärka de sig så mycket mer för sådant i de södra och varma länder (**),[2] hvarest de
- ↑ (*) Sedan T. Shaw kommit ifrån England til Barbariet, och fått känna huru förträffelige Vatten-melonerne där voro, yttrar han sig om denna frukt, at den aldrig kommer til fullkomlighet i de norra länder: l. c. T. 1. p. 290. Denna utsaga vittnar, at han aldrig i England måtte ätit någon välsmakelig Vatten-melon. I Frankrike, särdeles dess öfra del, blifva de ej heller synnerligen goda: Davies Hist. of the Caribby Islands p. 66. De la Caille fann dem ej på Cap annorlunda än passabla: l. c. p. 282. En som endast smakat ofullkomliga Vatten-meloner, som han ej tyckt om, kan lätt fatta sådan fördom emot denna frukt, at han förskjuter äfven de bästa sorter; och torde väl något sådant förorsakat hos Labat den svårighet han hade at vänja sig vid Vatten-Melonerne på Martinique: Voy. aux. Isles de l’Amer. T. 1. p. 87. kanske ock hos Skippon gjort, at han tyckte dem i Florentz smaka vattenaktigt och obehagligt för en ovan; ty desse måtte ju ej varit så oäfne, då sjelfva fruntimren åto dem begärligt, drickandes derpå Grekiskt vin: l. c. i Church . Coll. T. 6. p. 654. Men en grof smak tilskrifver jag det, at Langhans, en gemen Soldat, tyckte de han fick i Batavia smaka vidrigt, fast de svalkade i hettan: se dess Ost-Indische Reise p. 231.
- ↑ (**) Man finner en synnerlig enhällighet hos Resebeskrifvarne uti denna frukts berömmande i de varmare länder, och torde väl icke vara ur vägen, at visa huru någre sig derom yttrat. Uti Indien, säger Rumphius, hållas de Vatten-meloner för bättre, som hafva högrödt kött, än de som hafva hvitt, och äro de derföre allmännast, varandes deras kött sött och vattigt, af ganska angenäm smak: l. c. p. 400. seq. I Amadabat fick Ovington ganska stora och delicieusa: l. c. T. 2. p. 5. På Ceylon hafva de en muscat-smak, och man äter dem
