lukten, äter denna frukt med stor begärlighet
beskref den samma såsom af stekt Rödlök: l. c. Nieuhoff anförer l. c. at de som en gång fått smak på Durio, tycka sedan at den både luktar och smakar bättre än någon annan mat. Hvad nu smaken vidkommer, så kan ej vara underligt, at en och annan person, som, under afsky för lukten, med motvilja börjat äta denna frukt och strax hållit up, tyckt den samma vara föga god: de Choisy Journal du voy. de Siam p. 298. Det är mycket vanligt, at Européerne finna den obehaglig första gången de den äta: Hawkesworth l. c. T. 4. p. 257. men ju oftare man äter frukten, ju angenämare plägar smaken falla sig: Dampier l. c. Altså vil jag gerna tro, at intet Langhans ofta måtte deraf ätit, då han kunde säga smaken vara frän: l. c. p. 231. icke heller D. Tappen, då han blott beskref smaken såsom på stekt Rödlök: OstInd. Reisebeschr. p. 187. ännu mindre Schwarzen, när han blott fann den såsom rutten Rödlök, fast han tilstår at sådant icke länge räckte: l. c. p. 47. Hos de fleste andra, som beskrifvit smaken, ser jag den berömmas såsom ganska förträffelig, hvilket egenteligen bör förstås om den långlagda och guldgula sorten, hvilken Valentyn och Rumphius förklara för den bästa. Hawkesworth säger l. c. smaken komma något när intil en blandning af Grädde, Såcker och Rödlök. I förrberörde Recueil des voy. Holland. l. c. nämnes Durio såsom en af de yppersta frukter i Indien, til smaken icke sämre, men väl bättre, än Spaniorernas Manjar blanco, som skall vara ett Gelé af ris, capun-kött och rosen-vatten, eller, som Garcias ab Horto det uttyder, en Creme af stötta mandlar, mjölk, hvetemjöl, såcker och rosenvatten: l. c. p. 192. Borri, sedan han visat denna frukts lika utseende med samma sort hvitmat, som i Italien kallas Mangiáre bianco, förtäljer, huru man en gång i Malacca ville dermed fägna en från Europa nyss ankommen Prelat, som dock för den vidriga luktens skull ej kunde förmås at ens smaka derpå, hvarföre man, när måltiden hölls, och Mangiáre
