af detta frukt-slägte gifvas, märke vi det så kallade Stjernäplet (Chrysophyllum jamaicense Jacq.), med purpurrödt kött, som Jacquin gifver förträdet för Cainito, och säger räknas på Jamaica ibland de förnämsta landets egna frukter (*);[1]såsom ock Chrysophyllum Macoucou Aubl., som nog liknar Päron, är en läckerhet för Indianerna i Gviana, och var äfven i Aublets smak en ganska god frukt, och bättre än Cainito (**).[2] Goyave (Psidium pyriferum L.), en kärn-frukt, til form och storlek som ett
- ↑ (*) L. c. Han tillägger om denna frukt-sort, huru den är nog limaktig på läpparne, och huru han sjelf tyckte föga om den samma. Men Browne intygar, at den, när den blifvit fullmogen, har, jämte sötman, en behagelig limaktighet, och är rätt mycket i värde: l. c. p. 171. Sloane säger, at den är söt och ej oangenäm, blifvandes nyttjad ibland desserten: l. c. p. 171. Det tyckes varit en annan sort Raveneau de Lussan träffade vid Panama, som liknande stora violetta Plommon, och var öfvermåttan saftfull och upfriskande: l. c. Den på Martinique så kallade Gros Bouis (Chrysophyllum caeruleum Jacq.), som har blått kött, mjukare än Cainito, men nästan af samma smak, kommer där såsom dessert på borden: Jacquin l. c.
- ↑ (**) Aublet l. c. p. 234.
beskrifver den höggrön med fläckar af rödt och aurora-färg. Den är, säger han, rund, af ungefär 3 tums diameter, köttet hvitt, mjukt, svampaktigt, fullt af en honing-söt saft, som i förstone ej behagar Européerna, men som de finna excellent, så snart de litet blifvit vane dervid, ty ingen ting är mera angenämt och upfriskande, kunnandes man utan olägenhet äta deraf så mycket man vil, och äfven utan fruktan gifva den åt sjuka: l. c. T. 3. p. 40. Oldendorp beskrifver sin Cainit rund som ett Äple, med mjölkhvitt och ganska sött kött: l. c. p. 167.
