förklarade den för den bästa i America (*),[1] dels ock en lindrig och behagelig aromatisk lukt, hvilken Fermin utgifver för så ljuflig, at man ej kan glömma den på 8 dagar (**).[2] Men denna frukt måste varsamt ätas, så at den under skalet sittande hinnan, som fasthänger vid köttet, väl frånskiljes, och at köttet icke ätas för nära til kärnarne, ty där innehålles ett ganska beskt kådaktigt ämne, som klibbar sig vid tänderna, och kan sitta där ouplöst i 2 à 3 dygn (***).[3] Cainito (Chrysophyllum Cainito L.), en stor rosenröd kärn-frukt, med hvitaktigt, något mjukt och limaktigt kött, af söt och fade smak, faller mycket i Americanernes tycke, men ej så aldeles i Européernas, hvilka dock så värdera den, at de ha den på borden ibland desserten (†).[4] Bland de flera slag och sorter, som
- ↑ (*) H. Sloane l. c. p. 124. hvarest ock en utlåtelse anföres af en Portugis, at meranämnde frukt var den bästa han träffade i Brasilien, hvarföre den ock där hölls uti stort värde.
- ↑ (**) L.c.Annars berömma ock Dampier l.c. och Hughes l.c. denna lukt såsom ganska god. Jacquin säger den samma vara aromatisk och ljuflig, samt derjämte lindrig: l. c.
- ↑ (***) Jacquin l. c. Man brukar gerna, såsom medel emot beskheten, at skära denna frukt i tunna skifvor, och lägga dem i såckradt vin en timma förr än man äter de samma: Labat Voy. aux isl. de l’Amer. T. 1. p. 341.
- ↑ (†) Jacquin l. c. p. 52. Til denna sort hörer utan tvifvel den Cahimite, som Labat anförer, änskönt han
länge behålla både smaken och lukten af denna angenäma frukt; af hvars blommor man där äfven brukar at med bränvin distillera en Liqueur under namn af Eau Creole, som är den yppersta spiritueusa dryck man där har: Jacquin l. c.
