aldrig ätit någon Americansk frukt med större begärlighet, än han åt denna, fast han, såsom månge andre nykomne, tyckte föga om den de 2 första gånger han den åt (*).[1] Bancroft går så långt, at han förklarar den samma för den sundaste, mäst födande och angenämaste af alla de heta climatens frukter (**).[2] Om sötman i denna frukt ej skulle tyckas tydelig nog, så finnes den så mycket mer utmärkt i skid-frukten Pacay (Mimosa Inga L.), hvilken dock ej är märkelig för de bönor den hyser, emedan de samma icke äro goda at äta, utan för det hvita och svampaktiga fnugg, som sitter på insidan af skidorna och omgifver bönorna, hvilket har en såckersöt och angenäm smak (***).[3] Det ätes derföre gerna af Indianerna något hvarjestäds i America, där trädet växer
- ↑ (*) L. c. Han tillägger, at denna frukt är icke allena för alla Människor en läckerhet, utan äfven för alla slags djur, varandes lika begärlig för Höns, Boskap, Hundar och Kattor m.fl. Jfr. Sloane l. c.
- ↑ (**) L. c. Om dess närande egenskap komma flere Scribenter öfverens. Dampier berättar, huru man på Panama tracten gör sig goda mål af köttet i denna frukt, arbetadt ihop i en skål med såcker och citron-saft, och ätet med salt och stekt Pissang til: l. c.
- ↑ (***) Denna frukt, som kallas i Peru Pacay och Pacaes, i Quito Guabas, och på Caraiberna Inga, blifver olika beskrifven til skidornas figur och längd, hvilket tyckes utmärka flera slag, hvadan ock Aublet l. c. p. 944. stadgar häraf 3 särskilda slag, neml. Mimosa Inga, Mim. sinemariensis och M. Pacay; men som dess beskrifningar äro altför ofullkomlige, för at deraf kunna se, om de samma ej äro blotta varieteter eller art-förändringar, uptager jag dem alla under Mimosa Inga L. hälst de komma öfverens i det hufvudsakeligaste. Hvad sjelfva bönorna
