Den här sidan har korrekturlästs
178
¤ ) ° ( ¤
synnerligen fallit en del Européer i smaken, för någon sträfhet den har med sig, ehuru dock andre funnit den tämmeligen god och läskande; men folket i Indien håller den i värde, särdeles den sämre hopen, som äter den med stor begärlighet, varandes exempel på en Indianska, som kom til Lissabon, och där försmådde de bästa Europeiska frukter, under det hon längtade efter Jambolan. De förnämare i Indien hafva den stundom med ibland desserten (*).[1] Jambu (Eugenia L.) är ett frukt-slägte
i In-
- ↑ (*) Hos Rumphius l. c. T. 1. p. 131. fås närmare beskrifning på denna frukt, hvaraf ses, at den har saftigt kött, som är hvitt, men af purpurfärg näst til kärnen, hvilken är mycket sträf och derjämte besk, äfvensom sjelfva köttet är ganska sträft såsom ock surt, medan frukten är röd och ej än hunnit mogna. Sedermera blifver sträfheten under mognandet sådan som finnes uti Slån-bär, tils den fulleligen mogen får derjämte sådan sötma, som Vindrufvorne hafva näst för deras mognad: l. c. Är således föga retande för granntyckte munnar at äta rå, hvilket icke heller i allmänhet sker, fast den stundom kan, såsom en nog läskande och för hälsosam ansedd frukt, komma med ibland desserten på de förnämares bord, särdeles sedan den ett dygn fått ligga uti hus sig til förbättring: l. c. Ph. à S. Trin. fann den fullmogna nog angenäm til smaken: l. c. p. 297. men at G. Carreri ej fann likaså den Jambolan han åt, kom deraf, at han åt den innan den svartnat, och altså omogen, då han ej kunde vänta at få den särdeles smakelig. Han anförer annars, huru folket i Indien anser den som läckerhet, styrkandes sådant med det exemplet om Indianskan, som ofvanföre i texten nämndes: l. c. p. 212. Desse finna frukten god, äfven innan den mognat, ätandes den med salt: l. c. Rumphius säger, at det sämre folket, som mäst är begifvet på denna frukt, plägar äta den med salt och peppar: l. c. I Batavia såg Nieuhoff den i mängd
