den för all annan frukt (*),[1] och just för dess skull föra många krig sins imellan (**).[2] I det vidlyftiga Granadill-slägtet (Passiflora L.) äro åtskilliga slag och sorter, som fägna Americas invånare med läckra frukter, nog skiljaktiga til storlek och färg, men deruti tämmeligen lika, at de hysa ett mer och mindre tunnt, segt och geléaktigt inkråm, fullt med hårda frön, hvilket man plägar äta på samma sätt som löskokta ägg, nemligen at man gör öpning i ena ändan, och super eller suger ut hvad man kan utkramma. Detta är merendels sötsyrligt til smaken, samt så angenämt och upfriskande, at det ock behagar sjukt folk. Höst räknar ett af dessa slag ibland de läckraste frukter, och Piso förklarar ett annat för så ljufligt til smak och lukt, at ingen ting öfvergår det (***).[3]
- ↑ (*) Ingen ting äro de mera begärlige efter, säger Nieuhoff l. c.
- ↑ (**) Piso l. c. p. 58.
- ↑ (***) Detta slägte är, som man vet, af de växter, som krypa utåt marken eller slingra sig up kring träden, bärandes vackra blommor, som fått namn af Passions-blommor. Frukten, som af Spaniorerna kallas Granadilla och af Fransoserna Pomme de liane, är dock föga god på en del slag deraf, och på en del är den oätelig, men på en hop andra är den så mycket smakeligare. Det är icke afgjordt, hvilket slag bör räknas för läckrast. Passiflora quadrangularis L., en äggformig frukt, större än ett gås-ägg, gröngul til färgen och mycket välluktande, är af sötsyrlig och ganska behagelig smak, hvarföre den ock kommer på borden såsom dessert, och hålles på
tämmeligen smakeligt Chocolat: l. c. hvilket Labat säger blifva mycket godt, om dertil äfven tages Cacao, nemligen hälften af hvardera sorten, då ock rätt goda Massepains deraf kunna göras: l. c. p. 95.
