älskade Vetenskap. För närvarande tid äro vi lyckelige, at hafva åtskilliga höga Herrar, både på snillets och hjertats sida vördnadsvärda, som i detta lärda Samfund söka sin yppersta vederqvickelse under ledigheten från ämbetsbördor. Jag tror icke, at i en framtid något så förvändt tänkesätt möjeligen skall kunna upkomma, at de då varande Magnater skola finna sig förmörkade af något nedlåtande ibland lärda, fast mindre lysande, Män, til Vetenskapers odlande och hägn. Om nu varande upfostrings-sätt, som så mycket bygges på bokvett, kommer framgent at fortfara, hvartil all liknelse är, så behöfver ingen Svensk Konung någonsin gifva de Förnäme sådan förebråelse, som Kung MAGNUS Ladulås fordom var föranlåten at gifva Folkungarne.
Allmänhetens förtroende för en gagnelig inrättning verkar altid välvilja, och välviljan åstadkommer undertiden välgerningar. Lyckeligt, när förmögenhet tillåter dem blifva rundeliga. Vi hafve på den förledna tiden sedt Medborgare, likasom under inbördes täflan, understödja denna Academies afsigter, och lätta Dess behof, med redbara välgerningar; mycket sannolikt, at enahanda ädel täflan skall förspörjas i den tilkommande. Imedlertid blifver väl altid nog ovisst, om ädelmod och förmögenhet någon gång mera så lyckeligen sammanstöta, som hos en Rosenadler, och en Sahlgren, vårt Samfunds gifmildaste Välgörare. Academien har uptecknat de större med de mindre välgerningar i sin Minnes-bok, och ärnar aldrig släppa dem utur en tacksam åtanka.
