Hvad utsigten för det nya Tid-skiftet i lärdoms-vägen beträffar, så är det väl sant, at månge af de dråpelige Stolpar, som uti förledna Tidehvarfvet upreste och uprätthöllo detta vårt Samhälle, äro icke mera til, äfvensom vi ock nog se förut, at en smärtefull saknad efterhand förestår Academien, då de hugstore Heders-Män, som nu stadga Dess anseende, i sinom tid gå til sin hvila; men en nog säker förmodan, at tilgång beständigt skall blifva, ibland det upväxande slägtet, til en ny upsättning af andra dugtiga Män, som i stället kunna värdigt inträda på vädjobanen, gör utsigten behagelig. Hvad som i synnerhet styrker denna förmodan, är det goda tilfälle, som redan blifvit för Ungdomen, så vid Hög-Skolarna, som annars, särdeles här i Hufvud-Staden, at förkofra sig i de delar, som Academien har at sköta; hvarvid ingen tvifvel är, at ju altid någre högtänkte Ynglingar deribland skola träffas, som låta våra afgångne stora Mäns anda och mästerliga efterdömen uplifva sig til at immerfort eftersträfva högd i de påbörjade lärdoms-yrken; blifvandes det altid lättare för dem, at vandra i sina Företrädares lysande fotspår, än det för dessa varit, at utfinna och bana den rätta vägen. Det är ju en förmån för vår och den tilkommande tiden, at man redan lärt at förkasta agnarne, och välja rena säden; at man, i stället för at på skryt upstapla högar af forntidens meningar, infall, ordspråk, griller, gåtor och drömmar, med egen tanke-styrka, utan fördom och utan lånta synglas, följer Naturen på spåren, ransakar dess hemligheter, efterser tingens och ämnenas uphof,
