Den här sidan har korrekturlästs
226
¤ ) ° ( ¤
den bästa frukt man kan äta (*);[1] berättandes han dessutom, huru man i Frankrike med större omsorg och kostnad odlar dem, än något annat slags trädfrukt; ty, säger han, denna frukt är ovedersägeligen aldramäst värd vår aktning och omsorg, emedan ingen annan frukt kan disputera den antingen skönhet, läckerhet, sötma eller angenäm lukt (**).[2] För samma goda egenskaper förtjena ock Aprikoser (Prunus Armeniaca L.) at berömmas, särdeles de ypperligare sorter, då de uti tjenliga climat framalstras (***).[3] Ray tyckte denna frukt i
het
- ↑ (*) Traité des arbres T. 2. p. 108. Liger säger dem vara ibland de läckraste frukter at äta rå: l. c. p. 172. B. Langley påminner, at de ej böra ätas då de nyss blifvit tagne af trädet, utan sedan de i 3 à 4 dagar legat, ty då får man dem oändeligen bättre: New principles of Gardening p. 64.
- ↑ (**) Traité des arbr. fruit. T. 2. p. 2.
- ↑ (***) Om det har sin riktighet hvad Ray säger om Aprikoserna, at deras sorter ej kunna bestämmas, efter nya tid efter annan upkomma, l. c. p. 1514. så har man all orsak at spara sig mödan med deras sökande och upräknande. Det kan göra tilfyllest, om man får någon reda på dem, som ha läckraste smaken. Munting utgifver de hvitaktiga för långt förträffeligare til smaken än de gulröda: l. c. p. 68. hvilken sats dock lärer tala undantag. De Aprikos-träd, som växa på fria fältet, bära altid smakeligare frukt, än de som stå i espalier: de Calonne l. c. p. 126. Climat och jordmåner verka dessutom mycket til fruktens större eller mindre godhet. Du Mont fann Aprikoserna i Smirna både små och af fade smak: Voy. en France, Ital. &c. T. 4. p. 64. och de som Le Brun fick i Astracan voro icke heller särdeles goda: l. c. T. 1. p. 94. Men de Otter träffade i Aintab norr om Aleppo, föllo sig i hans smak excellenta: l. c. T. 1. p. 101. Aprikoserne i Barbariet hafva något läckert framför de
