Den här sidan har korrekturlästs
255
¤ ) ° ( ¤
häldre, varandes där, så väl som i de andra nordiska länder, mycket i bruk at bereda dem til vinter-förråd, äfven för de hederligaste bord (*).[1]
O. von
- ↑ (*) Hjortron utmärka sig icke med någon lukt. Deras smak är så behagelig, at man äter dem rå med nöje: v. Linné Amoen. acad. T. 3. p. 89. Men det är stor skilnad i smaken imellan de bär som äro fullmogna och gula, och de som äro nära mognaden och ännu röda. De förra äro blöta och vattiga med en småsyrlig smak: Lightfoot Flor. Scot. T. 1. p. 266. hvilken syrlighet faller in på den i sur mjölk finnes: Bergius l. c. p. 436. De senare äro fasta och sköra under tänderna, med en friskare och behageligare syra. Bären färska, säger J. E. Gunnerus, äro rätt goda at äta, både för sig sjelfva och uti mjölk, särdeles om de hämtas innan de blifvit fullmogna: Flor. Norveg. T. 1. p. 7. De äro långt sötare nyss de plåckats, än sedan de något legat, men deras syrlighet är dock altid mycket behagelig: Pontoppidan l. c. p. 216. C. Leigh förklarar Hjortrons smak för angenäm: Nat. hist. of Lancashire, Cheshire and the Peak in Derbysh. p. 95. Likaså Sim. Paulli: Quadrip. bot. p. 448. Derföre brukas de ock på Högländerna i Skottland til dessert på borden: Lightfoot l. c. p. 267. och i Norrige äro Hjortron de bär man hälst och mäst äter: J. C. Fabricius Reise nach Norweg. p. 352. Pontoppidan tyckte sig där finna dem bättre til smak än i Vendsyssel i Jutland: l. c. hvilket jag lemnar därhän. Lapparne hafva synnerligt tilfälle at länge bibehålla dessa bär vid deras naturliga godhet, hvilket de och nyttja, i det de förvara dem åt sig ifrån sommaren til hela
sötma än i Europa: Voy. à l’Isle de Fr. par un Offic. T. 1. p. 214. och på Cap de b. esp. hinna de ej til den fullkomlighet som i England: Kindersley l. c. p. 56. Det torde til slut kunna anmärkas, at röda Smultron funnits växande äfvenväl ytterst i America, vid Magellaniska sundet: Miroir Oost. & West-Indical, ou Navigat. de G. De Spilbergen & J. le Maire p. 27.
