Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/270

260

¤ ) ° ( ¤

hafva icke blifvit i våra trägårdar intagne, ehuru de det kunnat för sin smaks skull förtjena, hvilken månge funnit nog behagelig (*).^[1] Kalm omtalar dem såsom ljufliga at äta, både rå och insyltade (**).^[2] Det samma kan med lika godt fog sägas om Björnbär (Rubus fruticosus L.), de svarta mulbärlika bären i åtskilliga af våra gärden, hvilka de fleste af oss lära funnit både välsmakande och oskyldiga (†).^[3] Ett slags

dra

↑ (*) Orsaken, hvarföre denna växt ej blifvit uti trägårdarne inflyttad, är väl ingen annan, än dess förtretliga art at krypa med sina rötter och sprida sig för vida. Dess bär förklarar v. Linné på flera ställen för ganska välsmakande, ej allenast sedan man dem syltat, utan äfven rå: Amoen. acad. T. 1. p. 523. T. 3. p. 89. T. 6. p. 345. Clusius intygar likaledes, at de äro mycket angenäma til smaken: Rar. plant. hist. p. 118. schwencke tyckte sig finna dem vattiga, och af söt samt derjämte något fade smak: l. c. p. 159. men i Tragi tycke föllo de sig icke oangenäma, ej heller mera söta än Mulbär: l. c. p. 969. hvilka bär Lightfoot aldeles fann dem i smaken likna: l. c. T. 1. p. 264. v. Linné säger dem hafva lika smak som Björnbär: l. c. T. 6. p. 345. men Buchoz utgifver dem för mera behageliga att äta: Manuel alim. des plant. p. 602. hvilket dock Gr. Mattuschka tyckte förhålla sig tvärt om: l. c. p. 452. Salmon tillägger dem en söt och angenäm smak: l. c. p. 932. De skola vara nog tjenliga til vins förbättrande: v. Linné l. c. T. 3. p. 89.
↑ (*) Prærog. Finl. quoad plant. in bellar. adhib. p. 16.
↑ (†) Kalm l. c. och Elsholtz Flor. March. p. 178. m. fl. berömma dessa bär såsom välsmakande at äta rå. v. Dalin sätter dem i en class näst efter de läckraste Sveriges infödda frukter: l. c. men v. Linné hedrar dem mera, då han säger dem hafva ganska angenäm smak: Amoen. acad. T. 5. p. 221. ja angenämare än Hallon: l. c. T. 6. p. 345. och falla de sig ännu behageligare, tillägger han, om de ätas med

[1] (*) Orsaken, hvarföre denna växt ej blifvit uti trägårdarne inflyttad, är väl ingen annan, än dess förtretliga art at krypa med sina rötter och sprida sig för vida. Dess bär förklarar v. Linné på flera ställen för ganska välsmakande, ej allenast sedan man dem syltat, utan äfven rå: Amoen. acad. T. 1. p. 523. T. 3. p. 89. T. 6. p. 345. Clusius intygar likaledes, at de äro mycket angenäma til smaken: Rar. plant. hist. p. 118. schwencke tyckte sig finna dem vattiga, och af söt samt derjämte något fade smak: l. c. p. 159. men i Tragi tycke föllo de sig icke oangenäma, ej heller mera söta än Mulbär: l. c. p. 969. hvilka bär Lightfoot aldeles fann dem i smaken likna: l. c. T. 1. p. 264. v. Linné säger dem hafva lika smak som Björnbär: l. c. T. 6. p. 345. men Buchoz utgifver dem för mera behageliga att äta: Manuel alim. des plant. p. 602. hvilket dock Gr. Mattuschka tyckte förhålla sig tvärt om: l. c. p. 452. Salmon tillägger dem en söt och angenäm smak: l. c. p. 932. De skola vara nog tjenliga til vins förbättrande: v. Linné l. c. T. 3. p. 89.

[2] (*) Prærog. Finl. quoad plant. in bellar. adhib. p. 16.

[260-1-3] (†) Kalm l. c. och Elsholtz Flor. March. p. 178. m. fl. berömma dessa bär såsom välsmakande at äta rå. v. Dalin sätter dem i en class näst efter de läckraste Sveriges infödda frukter: l. c. men v. Linné hedrar dem mera, då han säger dem hafva ganska angenäm smak: Amoen. acad. T. 5. p. 221. ja angenämare än Hallon: l. c. T. 6. p. 345. och falla de sig ännu behageligare, tillägger han, om de ätas med

[1]

[2]

[3]