andra svarta bär, mera lika Hallon, som Kalm berömmer under namn af Americanska Björnbär (Rubus occidentalis L.), utgifvas at vara ännu läckrare, och skola redan finnas i några Svenska trägårdar (*).[1] Jungfrubär (Rubus saxatilis L.),
- ↑ (*) Dessa bär likna mäst Hallon, och äro gemenligen svarta, men träffas också röda: v. Linné Spec. plant. p. 706. Sjelfva busken är ej tjenlig at inflytta i trägårdar, emedan den har den oart at för starkt krypa omkring med rötterna: Kalms Resa til. N. Amer. T. 2. p. 283. Icke dess mindre ser jag den redan på 1600-talet hafva funnits i Engelska trägårdar, så vida inga andra bär än dessa kunna vara menta af J. Worlidge, då han omtalar en där befintelig Hallon-sort af mycket mörkare färg än de röda, hvilken deraf kallades Svarta Hallon, öfvermåttan angenäm til smaken: l. c. p. 231. Utom andra ställen
vin: l. c. C. A. R. omtalar dem såsom en den angenämaste frukt: Synops. stirp. ind. Aragon. p. 63. A. v. Haller lät laga dem til mos, som han ofta hade på sitt eget bord: l. c. Deras egenteliga smak ser jag olika anföras. Tragus tyckte den vara söt med någon inblandad beskhet: l. c. p. 970. J. Miller fann den söt och angenäm: l. c. p. 380. Ölhaf säger bären vara söta och såsom magstärkande bekomma väl: l. c. p. 227. likaså förklarar Schwenckfelt dem för söta och nog angenäma, när de väl mognat, samt välgörande för magen: l. c. p. 185. hvaruti J. van Beverwyck instämmer: l. c. p. 368. v. Linné deremot utgifver smaken för sur: l. c. men måtte väl hafva ment syrlig, hvilket icke undgått Rosier’s upmärksamhet, som säger smaken ej allenast vara syrlig, utan ock litet sträf: se l. c. T. 2. p. 596. Där han för öfrigt anmärker, at dessa bär äro upfriskande och födande. Gr. v. Mattuschka anförer deras smak såsom sötsyrlig och vinaktig: l. c. och Hr. J. Fischerström såsom syrliga och ganska angenäma: Econom. Dictionn. 2 Del. p. 66. J. Bauhinus fann dem så oskyldiga, at han kunde äta dem til mängd utan olägenhet: l. c. T. 2. p. 59.
