de täcka röda bären, som vi ofta träffe på våra hårdvalls-ängar, äro äfven af de frukter, som fägna vår gom med en behagelig syrlighet. (*)[1] v. Dalin uptager dem ibland de bär, som komma nära til vårt lands läckraste infödda
- ↑ (*) Blotta utseendet af dessa bär är retande til at försöka smaken, hvilken, enligt v. Linnés yttrande, är behagelig, och i samma mån gör bären begärliga för något hvar, i synnerhet för barn: Amoen. acad. T. 3. p. 89. Jag tror dock, at flera med mig skola finna dem äfven i äldre åren nog begärliga, ty de hafva en förnöjande syra: J. Bauh. l. c. T. 2. p. 62. Clusius omtalar dem såsom helt saftiga, något sura, men mycket angenäma til smaken: l. c. p. 17. och Tragus tillägger dem en ganska angenäm vinsmak: l. c. p. 973. De äro väl, säger Lightfoot, tämmeligen sura at äta allena, men ätne med såcker tjena de til dessert, som blir både behagelig och sund: l. c. T. 1. p. 265. W. Salmon yttrar sig om dessa bär, at de äro nästan genomskinliga, och fulla af en den mest behageligaste sötsura saft, som är rätt ljuflig för gommen: l. c. p. 932. Rajus förmäler, at de äro mycket gagneliga mot skörbjugg, och anmärker tillika, huru man kan äta dem rå til den mängd, at man just blir mätt deraf: Synops. &c. p. 261. Deras smak utgifver Pontoppidan för långt behageligare än röda Vinbärs: l. c. T. 1. p. 213. De ätas också begärligt i Norrige, vittnar Gunnerus, och man gör där äfven mos af dem, som blir rätt
funnos ock dessa bär i Elthams trägård, där Dillenius beskref dem svartaktiga til färgen och sötsura samt tämmeligen ljufliga til smaken: Hort. Elth. p. 327. Här i Sverige hade de för 20 år sedan nyss börjat synas i några trägårdar: v. Linné l. c. T. 6. p. 346. Han beskrifver dem surare och behagligare än Hallon: l. c. ja, angenämare än både Hallon och Björnbär: l. c. Kalm, som åt dem i Pensylvanien, tyckte dem vara mycket sköna til smaken: l. c. p. 218. och i Quebec såg han dem nyttjas til dessert, syltade i såcker: l. c. T. 3. p. 402.
