sig för de flestas munnar altför sura at ätas rå, men genom syltning och annan åtgärd får man deraf tilredningar, som blifva ogement behageliga, äfvensom ock välgörande (*).[1] Blåbär
- ↑ (*) Om dessa bär säger Gr. v. Mattuschka, at de äro för sura at ätas rå: l. c. T. 1. p. 341. Sådant skall ock afhålla våra Lappar från at äta dem, såsom v. Linné i Flora Lapp. p. 112. anmärker, där han ock säger, at ej heller några andra nationer vilja taga dem rå til lifs. Men Gmelin förmäler likväl, at Tunguserne göra det: l. c. p. 141. och Krascheninnikow berättar, at Ryska bönderna äta dem med stor begärlighet, oaktadt syran: Gorter Flor. Ingr. p. 59. J. Paulli tyckte denna syra vara angenäm: l. c. p. 457. de la Motraye fann ock, på sin resa i Lappmarken, dessa bär hafva nog behagelig smak, sedan de öfver vintren legat under snön: l. c. T. 2. p. 340. 343. De ärnå sällan full mognad, förr än de fått stå öfver vintern, då de finnas saftige, behagelige och hälsosamme: Bergius l. c. p. 303. Jag vet ingen saftig frukt, som så länge kan tåla at stå på sin rot, som denna, ty man skall en gång i Nordalen i Norrige hafva i Augusti månad träffat Tranbär, som hade legat under föregående vinterns snö, och ännu funnos friska och välsmakande: H. Ström Beskriv. over. Fogderiet Söndmör i Norge T. 2.
bär med stor läckerhet: Tidningar af ett Sällskap i Åbo 1772. N:o 13. och Finnarne i Nordlanden älska dem mycket: Pontoppidan l. c. Den Ren-mjölk Lapparne där i Finmarken få efter Helgonmässan, pläga de blanda med Kråkebär och slå i en Ren-mage, samt sedan låta detta frysa ihop til en klimp, af hvilken de efterhand hugga stycken, som de äta så frusna de äro, och det mäst hvar dag hela vintern öfver: K. Leem Beskrivelse over Finm. Lapper p. 114. Norrska Lapparne, så väl som ock flera af bönderna, finna sin fisklefvers-välling förbättras med inblandade Kråkebär: Gunnerus l. c. p. 11. Jag ser Pontoppidan och Steller m. fl. anföra, at dessa bär visa en god verkan mot skjörbjugg.