Hoppa till innehållet

Sida:Tal om Läckerheter-1.djvu/35

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
25
¤ ) ° ( ¤

Jag kallade det läckert, som med ljuflighet retar en frisk Människas smak; men man kan ofta med förundran få se, huru flera personers smak olika retas af ett och samma ämne, änskönt de äro alla friska, alla af lika ålder, och alla lika fria från en qväljande hunger och törst, så at hvad den förste tycker vara ganska välsmakeligt, finner den andre passabelt, och den tredje vidrigt. Det går då icke an, at förklara någondera smaken för felaktig, ty så vida alla tala upriktigt, förhåller sig saken verkeligen så som de säga, och dervid måste det väl blifva; om tycket och smaken får man ej disputera. Men detta tycke kan härröra af hvarjehanda omständigheter, som ej altid äro lätte at se. Undertiden blir man varse, at vissa personers natur ogörligen kan förlikas med sådana ting, som annat folk håller för nog smakeliga: såsom t. ex. våra angenäma Smultron, hvaraf några personer hvarken tåla lukten eller smaken, utan at få ondt deraf, hvilket jag en gång såg gå så långt, at en Man fick helt ondt, och just en liten Feber, med röda fläckar öfver hela kroppen, af en sup Bränvin, hvarpå Smultron varit lagde, det han dock ej visste af (*).[1] Samma orsak torde äfven vara

til
B 5

    Bihanget til Lord Ansons Resa, p. 160.

    blifvit rara, kunde ingen, som råkat få en sådan, förmås at släppa den för något pris, ej en gång emot tilbud af ny Klädning ifrån topp til tå: J. De Lery l. c. p. 407.

  1. (*) T. Bartholin anförer exempel på en Man, som, hvarje gång han åt Smultron, föll uti en stark svettning, och fick rödt utslag öfver hela kroppen: Hist. Anat. rar. centur. 3. p. 112.