Den här sidan har korrekturlästs
at denna frukt är befunnen vara närande, så blifver icke underligt, at en del folkslag nyttja den såsom sofvel, och äta jämte bröd, såsom Höst säger ske i Marocco, där Meloner utgöra folkets mästa och bästa föda (*).[1] Jag bjuder ej til at utstaka, hvilka Melon-sorter böra räknas för ypperligast, eller om sådane skola sökas ibland de stora eller de små (**);[2] kan dock ej förbigå den anmärkning, at man i det gamla Rom, där man ännu i Plinii tid var nog granntyckt i smak och väl förstod at pröfva läckerheter, höll sig endast vid de små Meloners odling, och lemnade de stora at i Provincerna handhafvas (***).[3] I Paris sättes mera värde på de så kallade Sucrins och flera utvalda små sorter, än på de stora Marechés (†);[4]
- ↑ (*) Efterretn. om Marokos og Fes, p. 288. Sådant kan gå an i de varmare länder, där Melonerne, eller vissa sorter deraf, finnas så oskyldiga, at de utan fara kunna ätas til öfverflöd, hvilket i många Rese-beskrifningar omtalas; men här i Norra Europa är sådant orådeligt.
- ↑ (**) Det talas här om sådana Melon-sorter, hvilkas art är at altid hålla sig små; annars veta vi nog, at på en planta, som efter sin art skulle bära stor frukt, merendels händer, at någre blifva små, af det de ej växa ut, då åter någre blifva mera store, dels igenom något föresprång de fått, dels med det de drifvas dertil genom flitigt vattnande, dels ock medelst en hop blommors bortskärande, för at bringa de andra til frodigare växt.
- ↑ (***) Plinii Hist. nat. L. 19. c. 5.
- ↑ (†) Sucrins-sorterne räknade J Bauhinus l. c. p. 242. för de yppersta Meloner, och beskref dem såsom fasta i köttet och så söta som de skulle blifvit såckrade. Dessa och andra små sorter, t. ex. Cantaluperne m. fl., tilvålla sig företrädet i goda
