anmärkning hafva rum, at enahanda slag träffas af olika godhet på särskilda orter. Orrar, Hjerpar, Vaktlar (*)[1] och Rapphöns hafva vid
- ↑ (*) Vaktlen, Tetr. Coturnix L. uphöjes såsom rar och delicat i Norige, af Hammer; såsom förträffligare än Fasaner och Rapphöns af Coetlogon; såsom läcker, lättsmäldt, sund, af Buffon, Lemery, Sibbald; såsom en af de bäste skogs-foglar, af Rajus; såsom värd at komma på bästa bord, särdeles då han är ung och fet: Nobleville, Lemery, Willughby. I Lancashire i England blifver Vakteln särdeles fet och läcker: Leigh. Uti Spanien fås de bäste i Biscaya: Bowles. I Pålen
Beelzebub? L.) vara gode at äta, liknande Gumse-kött. Indianerne i Paraguai, äta Markattor med nöje: Muratori. De infödde i Guiana äro mycket snåle efter Simia Seniculus: Des Marchais. Harcourt skrifver, at han fann alla Guianas större och mindre Markatt-arter gode at äta. I Surinam säges Markatt-köttet vara mycket godt, den tiden frukterne mognat. Indianer och Negrer äta det rätt gerna: Fermin. På ön Quibo, vid Panama sidan, äro stora svarta Markattor, som hafva sundt och smakligt kött: Dampier. På sjelfva näset finnas både hvita och svarta Markattor, som blifva mycket feta, den torra årstiden, när frukter mognat. Indianerne åto dem icke förr än de dertil upmuntrades af Wafers och des sällskaps exempel: Wafer. På Costa rica, i America, åto Engelsmännerne både stekta och kokta Markattor, och funno dem rätt goda. Köttet var til utseende som Hare-kött, men sötaktigt och fordrade mycket salt vid kokningen. Fettet var gulare än på en Capun, och hade ganska god smak: Oexmelin. Des Marchais försäkrar, at, sedan man öfvervunnit första motbjudandet, så äter man gerna Markattor. Köttet är hvitt, icke mycket fett, men mört, och läckert. Det måste, i Utgifvarens tanka, gå nära mennisko-kött.
