smak, och Adanson fann dem i Senegal af en fullkomlig läckerhet, såsom ock Dampier nämner Turtur-dufvorna på Americanska öarne Gallopagos för rätt välsmakeliga; hvilket ock, til lycka, träffar in hos de vilda
svårsmält, men Bedouinske Araberne äta det dock bland sina bästa rätter: Brue, Labat. Köttet är nog osmakligt: Dieshorn. Leo Africanus säger, at det ej mycket afgår från Tupp-kött, men är segt och har en stark lukt, särdeles låren. Dermed instämmer D’Avity. Reftelius kallar det fränt, segt, svart, hårdt, slemmigt, besynnerligen öfver låren. Likväl ätes det af Morerne i Algier: Reftelius. Af folket i Dara, i Numidien: Leo Afr. Af Araberne, såsom en kostelig mat: Pennant. Af Æthioperne: Belon; hvilke fordom, af Strabo och Diodorus Siculus, kallas Struthophagi. Mycket folk i Libyen och Numidien hålla Strutsar tama, för at äta köttet och sälja fjädrarna: Sauri, Marmolius, Descr. de l’Afrique T. III. p. 25. Leo Africanus skrifver, at man dock särdeles äter de unge foglar. Desse skola ock i Numidien gödas dertil: Purchas; hvilket Sandys äfven säger ske hos Araberne. Athenæus berättar, at Arabiske Strutsar fordom kommo på Persiske Kejsarens bord. Heliogabalus lät, til en måltid, anrätta 600 Struts-hjernor. Än i dag skola Indianske Furstar fägna sina gäster med denna kräselighet. Äggen äro gode at äta: Demanet. Indianerne hålla dem för synnerligen välsmakande: Dieshorn. b) Str. Rhea L. Americanske Strutsen, är en torr, men tämeligen god mat: Des Brosses. Des kött är godt at äta: Fermin. Men de gamles är af en nog obehaglig smak vid Plata strömen: Wafer.
Casuarius är öfvermåttan god at äta, smakar liksom Kalkon, men är något mägtig: Funnell. Casuarius ätes i Ostindien, dock ej de, som äro
