Strutsen (*),[1] och Casuarius (†).[2] Våra Skogsdufvor räknas ej för särdeles goda, och i Ægypten äro de så hårda i köttet at de äro oäteliga, men annars fås de i Turkiet af rätt god
- ↑ (*) a) Struthio Camelus L. Des kött är hårdt och
- ↑ (†)
deraf blir safrans-gult. Catesby, at det är delicat och kommer nära til Rapphöns, och Sauri, at det är ganska godt. Äfven Cetti intygar, at i Sardinien köttet ömse lastas och berömes. Foglens ålder, föd-ämne, årstid, m. m. kunna verka dessa olika omdömen, som dock, til en del, synas öfverdrifne; deremot har tungan blifvit ansedd för en kräselighet. Denna lilla lem, som gjordt så stort väsende på Roms bord, förtjenar närmare beskrifning. Den är nästan så stor, som en Get-tunga: Charleton; samt har vid roten et fettstycke, som är en läckerbit: Phil. trans. abridg. Det samma intygar Dampier. Tungan skal vara lång och bred: Bruyerin, och tyckes endast bestå af märg: Kolbe. En tallrik tungor skulle kunna sättas på et Fursteligt bord: Dampier. De äro gode och fete: Halle. Möre och läckre: Labat; just läcker-bitar: Charlevoix; förträfflige: Du Tertre. De voro derföre högt värderade uti Roms kräsliga tidehvarf. Apicius, som gjordt sig så väl förtjent af köket i sin tid, har äfven det på sin merit-lista, at hafva infört denne fogels tunga, såsom en läckerhet. Svetonius skrifver, at Vitellius ofta hade denna kräselighet på sitt bord, och Martialis låter foglen sjunga: Dat mihi penna rubens nomen, at lingua gulosis &c. Heliogabalus undfägnade sina gäster med foglens hjerna. Men at mera fördom, dåraktig täflan i slöseri och flere dylike anledningar, som bragte Rom i förnedring, än en verkelig läckerhet haft del i dessa yppigheter, sluter man af Cetti intyg, som funnit foglens hjerna aldeles af samma smak som andra kreaturs. Den tunga han åt, smakade likt djufret af en ung ko.
