medan han är unge, då des kött har nästan den smak, som Lamb-kött; (†)[1] ja, en Mustela i Guinea skal ock vara god på de första månaderna.
- ↑ (†)
gästbuds-mat, såsom mört och hvitt. I Brasilien räknas det bättre än Canin och di-gris. I Patagonien fann Spilbergen det af utvald smak. Labat kallar det hvitt, fett, läckert, men något fade, at det måste hjelpas med krydder. Aldeles det samma intygar Fermin om de Surinamska Armadillos. Ulloa skrifver, at Negrerne och Indianerne finna det förträffligt. Oviedo fann det bättre än Killing-kött: Clusius. Dampier liknar de unga vid Land-sköldpaddor. Wood fann Armadillo, vid Magellanska Sundet, af en utvald smak. Barrere utgifver Armadillo för det läckraste villebråd på Cayenne. Tristaon höll det jämngodt med höns och gris-kött. Hernandez beskrifver det såsom sött och ogement fett. Mocquet såsom mört, vekt, läckert, sött och födande. Froger liknar det vid et färskt svin-kött. J. Acosta satte dock intet värde derpå, utan höll Ödlan Igvana för bättre i Peru. Til hvilka arter af Dasypi alla dessa intyg böra föras, kan Utgifvaren icke utreda. Men af de närmare bestämde arter, nämner Marcgraf tricinctus, och försäkrar, at den stekt i smör öfverträffar Canin. Pennant berättar Dasypus Septemcinctus vara något bättre än de öfriga, men Novemcinctus lärer dock hållas i högsta värde. Så intyga åtminstone Rajus och Marcgraf. Holländarne steka den i smör och hålla den jämngod med Canin-kött. Barlæus berättar, at den öfverträffar Mus Aguti och Paca, och är mycket begärlig i Brasilien. På Grenade fås ingen större läckerhet: Du Tertre; Dock bör köttet ätas ungt, emedan djuret, med åren, får en dessmans lukt, som ej behagar Européer, men likväl höjer des smakelighet för Americanen: Bancroft. Denna egenskap förmenar Utgifvaren tilhöra flera arter af detta slägte.
