läckert, af ungefär samma smak som Land-Sköldpaddors; (*)[1] likaså är det med Hafs-Uttern,
- ↑ (*) Dasypi, Americas infödingar, kallas af resande gemenligen Armadillos och Tatous. Af desse äro flere arter, som skiljas efter Sköldbandens antal. De fläste Auctorer uphöja djurets smakliga kött. Gumilla jämför Armadillos kött med den läckraste di-gris, men tillägger det dock, en något motbjudande dessmans lukt. Des Marchais kallar det hvitt, fett och läckert. Sloane, förträffligt; Maffey rätt välsmakande; Barlæus en
kött är i allmänhet ej någon särdeles delicat mat, likväl ätes det i landet ordinairt för Gumse-kött, (Mouton) och Le Gentil har några gångor fått äta det, som varit ganska godt, nemligen när han träffat någon Chien marron som varit gödd, då des kött är mycket tendert: han sätter mera värde på sådant kött, än på 3 fjerdedelar af alt det Gumse-kött, som vankar i Paris; det har exactement Gumsekötts smak. Le Gentil menar, desse Chiens marrons skola vara samma slags Hundar, som Cook och des landsmän åto på Taheiti, och hvilkas kött i deras tycke ej gaf Gumse-köttet i Engeland efter. Icke des mindre lemnar han til Naturalisternas undersökning, om icke desse Chiens marrons äro verkeligen får. Denna undersökning fordrar i Utgifvarens tanka, icke någon särdeles djup forskning, ty ehuru verkeligen fåren uti Indien så förändras, at de, med sina raka hår, långa ben och nakna svantsar, samt nedslokande öron, få nog likhet af Hundar, såsom man kan inhämta af Buffons ritning, så säga dock både tänder och klöfvar, at de aldrig kunna bortblandas med Hundar. Likväl håller Utgifvaren icke omöjeligt, at desse Chiens marrons kunna vara får, och at de kunnat, för likheten, blifvit, per catachresin, kallade Chiens, på samma sätt som Sjö-kor, Sjö-hästar, m. fl. som hafva än mindre likhet med de kreatur, af hvilka deras namn blifvit lånte.
