mycket värderas. Sköldpaddor äro väl ej af
Ostindiens farligaste Orm ätes dock icke: Le Comte. Col. Natrix L. vår så kallade Snok ätes gerna i Sardinien: Cetti. Ja, med et ord, nästan alla Nationer, utom Europa, äta Ormar; (Tunguserne dock undantagne). Chineserne: Barbot, Brelin, Herbert. Pinto såg Ormar föras til torgs i China. Uti Voy. au Nord. omtalas en Vatn-orm, sedd på Fisktorget i Peking: Brandt. Peguanerne äta Ormar: Fredriks. Folket i Arrakan blanda dem i sina ragouts: Ovington, Turpin. Simeserne fånga allehanda Orm-arter i skogarna och föra dem til salu på torgen, utom Cobra di Capello (Naja L.): Le Comte. Bergboerne på Ceram äta mycket Ormar: Valentyn. Äfven Tunquineserne: Bruz Le Martiniere. Kokte ormar äro nog allmän spis bland Araberne: Hasselquist. Alla Neger-nationer älska denna föda: Seba; De i Loango: Proyart; Bohesmännerne: Sparrman. Caffrerne finna de giftige Hugg-ormar rätt delicate: Ribeyro. Det samma gäller om de fläste, om icke alla Americaner. Indianer och Negrer på Jamaica äta Ormar: Sloane. Äfven månge Indianer i Carolina: Brickell. Barbot såg hederliga Fransoser på Martinique äta dem. I Montezumas tid såldes Ormar på Mexicos torg, med afhuggne hufvud och stjertar. Dampier såg Negrer vid Campeche-viken äta Ormar, men han sjelf fann icke deras kött särdeles godt. Den frågan kunde ock yppas om denna föda är sund för mennisko-kroppen. Renodæus säger väl, at Ormar äro ohälsosame at äta, och upväcka mycken törst; (Denna utlåtelse lärer vara lånt af Galenus;) men Redi intygar tvärtom, at han känt många personer, som ätit Ormar i hvart mål, och försäkrat, det de aldrig funnit sig mindre törstiga, än då de de fört sådan diet: Phil. Trans. Abatius påstår, det Ormar äro icke allenast ätelige utan ock ansenligen bidraga til lifstidens förlängande. I Italien, säger han, åto månge Ormar, i detta
