de fagraste djur, men hållas dock nog allmänt för äteliga (*).[1] Det är sant, hvad
- ↑ (*) Af Grodor äro, enligt Schonfeld, 3 arter ätelige, och hållas af somlige för delice. Då köttet är färskt, finnes det hvitt och fast, men mörare när det får ligga. Källtorsken, Rana esculenta, Linn. är den enda, som ätes i Sverige, samt ändå endast af dem, som hafva rätt hög smak. Des kött är, enligt Cranz, välsmakande men föga saftigt. Zuckert säger, at köttet är sundt, lättsmäldt och ganska födande, då Grodan, imellan Maji och Octobr. månader fångas i klart vatn. Dock ätes gemenligen endast lårstycket: De gamle Romare åto ej Grodor säger Jacobæus; (hos Athenæus finnes dock Grodbuken berömd af Archestratus;) men Italienerne hafva sedermera lärt, at på
afseende, och Fruntimren deltogo i denna föda för at blifva sköne – och hvad upoffras väl icke för detta sistnämnda ändamålet? De gamle kände ock ganska väl, at den giftige Ormen icke var giftig sedan han undergått Kockens åtgärd. Cornel. Celsus säger, at Hugg-ormar kunna trygt ätas. Dioscorides omtalar dem såsom riktig spis och Galenus beskrifver tillagnings-sättet. Det vet man för visso, at Ormgiftets fasliga egenskaper endast röja sig, då det immediate kommer i blodet. Redis Rön hafva i nyare tider bekräftat hvad Malabarerne länge vetat i denna del. Men såsom en naturlig rysning upstiger hos Nordens folkslag vid frågan om denna spis, vil Utgifvaren förskona Läsaren för en Hills undersökningar om rätta berednings-sättet. Det är åtminstone i hans tanka visst, at man aldrasist lär vidtaga det exempel. Rzaczynski anför efter Tylkowski om et hushåll (förmodeligen i Polen) som åt rå Ormar och höll dem för den största läckerhet. En Fransman som för flera år sedan uppehöll sig i et förnämt hus på Wermdön torkade Ormar, särdeles Col. natrix L. och åt dem spickna med egen förnöjelse och andras rysning.
