något lindrigare kunnat heta et minnes-fel.) I Batavia skola de dock icke fås så feta, som på de Americanske öar: Hawkesworth. Men af alla Sköldpaddor är Testudo Midas L. mäst uphögd, allmännast nyttjad, samt både på storlekens och smakens vägnar, värd sitt loford. Den kallas gemenligen gröna Sköldpaddan, af orsak at des kött är grönaktigt, då det blifvit kokadt. Ligon skär väl något til uti växten, då han skrifver, at intet kreatur finnes på Land och i Haf, som är läckrare til smak och mera födande, än gröna Sköldpaddan. De gröna Sköldpaddorne hållas af de fläste, som känna deras värde, för det aldraläckraste födämne: Anson. Dessa äro både de största och delicatesta i hela America: Dampier. Då de äro unga skrifver Brocone, är deras kött mört och delicat, men de gamlas är något segt och bruskaktigt. Enligt Fermin, är den gröna Sköldpaddan den bästa. På Surinam blir den så stor, at 80 personer kunna mättas af en enda. Färsk är den så läcker, som den bästa Kalf, och liksom späckad med et gröngult fett, då den är kokad. Den har två sorter kött, en gröfre samt en finare som kallas Kalpé och är det läckraste på djuret. Catesby kallar den mycket delicat; Labat förträfflig. De la Flotte fick se dem, som stego til 200 ℔. (De fås och mycket större.) Plastron (som beskrifves nedanföre) stekt i ugn är ganska välsmakande, och fettet, som sitter dervid, blir grönaktigt, fast ock öfvermåttan läckert. Fettet på de gröna Sköldpaddor vid ön Rodrigo är så läckert, som Kalfmärg, och särdeles bröstet admirabelt: Leguat. I Nya Wallis åto Engelsmännerne goda Sköldpaddor af den gröna arten; bättre än dem de ätit i England saltade. Det är denna art Sköldpadda, som fångas vid Ascensions ön af Ost-Indiefarare, och är förmodligen den enda, som hittils fägnat Svenska Sjömän. Ascensions Sköldpaddorne hafva blifvit mycket berömda och efterlängtade af Seglaren, men Hr. Cook fann dem icke så goda, som de, hvilka han ätit i Nya Wallis. Däremot beskrifver Reinius dem såsom angenäma och fettet såsom grönt och behagligt. Ovington förklarar
