fåfängan at vilja prunka med alt hvad rart och dyrt är, lemna altid åt slafvarne den bästa fisken, för det han är allmän och står lätt til fångs, ätandes däremot på sina egna bord annan långt sämre fisk, just för det densamma är rar och följakteligen dyr. Så händer ock ofta här med vår färska Sill, på de ställen den ymnigt går fram; men med saltad icke så, hvilken, verderbörligen ansad, behåller sitt värde, och behagar jämväl de läckraste munnar, varandes ock Europeisk Sill ytterst på Cap nog efterlängtad. Hvitling kan väl, vid de stränder den går til, fås i nog mängd för at blifva hvardags-kost, men förlorar dock däraf intet i sin läckerhet, emedan han icke är fet och rörig; hvilken omständighet altid fordras af fisk, om den utan ledsnad och med lika begärlighet skal dag på dag kunna ätas; och just den orsaken gör, at vi så jämnt kunne behålla tycket för vår Abborre, Gers och Gädda, samt vissa årstider fägna oss åt vår Lake och Torsk. Gösen behagar ej så allmänt, så framt den ej blifvit något påsaltad. Jag hinner nu ej uptaga hvarjehanda annan välsmakelig fisk, som vi pläge hämta ur Hafvet, af hvilka fiskslag jag blott vil anmärka om Cabeljauen, som är så god för oss, som få den insaltad, at den är särdeles ypperlig då den ätes färsk, så at Le Beau måste säga om den han fick äta på Terre-neuves bank, nyss uptagen ur sjön, at den i hans tycke öfvergick all annan fisk. Men när vi påminne oss hela kädjan af de läckerheter utur denna Class, som Försynen behagat hänvisa til våra Hafsoch Insjö-stränder, så framlyser tillika vår plikt til tacksamhet emot des mildhet,
