Dioscorides räknar ibland de bästa och sundaste, och just dem håller man för de samma som våra Trägårds-Snäckor, hvilka Matthiolus säger vara smakeligast om vintern, när de upgräfvas där de lagt sig vid trärötterna; man påstår annars, at de som träffas på högländta ställen, skola falla sig smakeligare än på lågländta (*).[1] Om våra Ostrons läckerhet
- ↑ (*) De Coquillager eller Snäckmatkar, som ätas, äro af så många arter, at utgifvaren heldre lemnar några strödda anmärkningar i detta ämne, än någon utförlig afhandling. a) Lepas Balanus åts fordom: Wormius. b) Pholad-slägtet berömes mycket. Dessa Snäckor ligga inuti Marmorstenar i hafvet, så at Fiskare måste, med starka hamrar, sönderslå denna hårda boningsplatsen innan de kunna komma åt sjelfva djuren: von Born, D’Argenville. Pholas dactylus L. hålles allmänt för en läckerhet. Den är allmän vid Minorca och är den smakligaste af alla: Armstrong, S. More. D’Argenville betygar på flera ställen, at den är förträffligare än Ostron och andra Snäck-djur. Vid Civita Vecchia fås den fet, inuti hvit och af ganska god smak. Den är ock sund och oskyldigare än andre: S. More; så at man aldrig har olägenhet, om man än äter honom til stor myckenhet. Phil. Trans. abridg. Följande anmärkning af Keyssler torde icke vara ovärdig et rum, emedan den uplyser denna Snäckarts historia. Pholas dactylus L. dessa
bräddarna ströddes sågspån, at ej Matken måtte bortkrypa. De blefvo fete, och sedan de fått skal, ätelige, pag. 67. I Brunsvigs trägårdar samlas de til vinterförråd, uti gropar, fodrade med bräder och täckta med ståltråd. De kryddas med salt, peppar och vin, samt tillagas med olja, smör, m. m.: Buchoz. Bomare säger, at de utskeppas från Rochelle til America; men Nobleville intygar, at de för öfrigt i Frankrike icke värderas, utan ätas endast af sämre hopen, och det blott i fastelagen.
