Cochleæ terrestres eller Land-Snäckor, som först lades i salt och mjölk, för at derigenom blifva rensade, och sedan tillagades på flera sätt, dem Apicius beskrifver, varandes de hos detta folk ansedde för sådan läckerhet, at man med kostnad inrättade för dem särskilda platser hemma vid husen, där de göddes. En sort af dessa voro Pomatiæ Cochleæ (*),[1] hvilka
- ↑ (*) Trägårds-Snäckan Helix Pomatia, föddes af de gamle Romare med vin och kli i deras Cochlearia. Ätes ock än i Fastlagen. Uti Italien blifva de rätt smaklige i Vingårdarna: Wormius. Ännu får man se, huru Grekerne i Cairo föda och göda dem med hvetemjöl: Hasselquist; äfven som de gamle Greker gerna nyttjade denna spis: Zuckert. Oribasius kallar deras kött hårdt, men kraftigt och födande, hvarföre man på flera orter i Europa söker, föder och äter dem. I Thüringen upsöker man flitigt dessa Snäckor om hösten, och nyttjar dem hela vintren tillagade, såsom en angenäm spis: Reichardt. I Schlesien upfödas Snäckmatkar med rofblad til mat: Sloane. Andreæ, i sina bref, om Schveiz, berättar, at han i Zürich sedt en graf, om 1 fots djup, samt 1 12 fots bredd, gjord kring et päronträd. Uti denna graf kastade man alla Snäckmatkar som funnos i trägården, samt födde dem med rötter och skämda fruckter. På
vara Palmträds-matkar, så framt icke Sloanes så kallade Cotton Tree Worm är en särskild art från Palm-matken, hvilket des boställe synes utvisa. Han skrifver, at Negrerne i Africa äta en Timmermatk, kallad Cotton Tree worm; den är hvitaktig, 212 tum lång och en tum tjock, med 12 annuli, slät, skinande med en mörk rand utåt ryggen, han lefver i rutna Bomullsträd. Negrerna äta honom i soppor, samt hålla des smak läckrare än märg. De steka äfven dessa Matkar och äta dem til bröd. Bossu säger, at desse Matkar med nöje ätas på Martinique.
