eller de ätelige Echini lära öfvergå dessa i godhet, ty Lister försäkrar, at ingen ting kan vara mera välsmakande, och finner jag de som vankas vid Smirna vara synnerligen läckra. När man vil äta dem, skär man dem i tu, då man får se liksom en ros, som i hvarje blad hyser små ägg, gula stötande på purpur, liknande råmmen och mjölken hos Fiskar, och dessa utgöra då det man äter, hvilket sker med tillagd peppar och salt (*).[1] Hvad vidare
- ↑ (*) Echini eller Sjöäplen, af dessa är en art i synnerhet ätelig, nemligen Echinus esculentus L. Pennant
Martinique, at endast de, som sitta under vatnet, äro feta och smaklige. I Siam är Sabula en Ostron-art, bred som handlofven, men tunn som et löf; skalen genomskinlige som papper, brukas af Chineserne för glas. Siameserne hålla matken bättre än Europeiske Ostron: Turpin. För öfrigt är ganska lätt at misstaga sig, emedan resande, under detta namn, begripa flera Musslearter eller Coqvillages. Man vil dock hitföra några intyg: Thevenot., fann vid Ormus förträffliga Ostron, fast så hårda, at man nödgade sönderslå dem med hamrar. I Guajaquil fås store och fete Ostron: Ulloa. Vid S. Lucas åt Funnel så stora ostron, at en kunde mätta fem personer. (Synes vara någon annan art, kanske Chama, emedan Barchevitz omtalar Ostron så stora, at de vägt 100 til 200 ℔., hvilket onekeligt påsyftar den stora och ryktbare von Linnés så kallade Chama Gigas.) I Nya England har man feta och stora Ostron: Schlözer. Ostron, särdeles då de ätas rå, synas icke böra utgöra någon sund näring; men J. Mejer har uträknat, at i Prag årligen förtärdes 175 tusende Ostron utan at någon däraf känt olägenhet. Ödmann, i Bohusläns Beskrifning, berättar, at därstädes årligen fångas öfver 200 tunnor Ostron, sent på hösten och under vintren.
