ur denna class kunde vara at anföra, måste jag för tidens korthets skul förbigå (*).[1]
- ↑ (*) Ibland Vermes äro ännu flere arter ätelige och verkeligen nyttjade til föda af främmande folkslag; såsom, a) Lumbricus edulis: Pallasii, hvilken kallas af Javanerna Porrut-ajang och af Chineserna Soa-see. Den finnes vid Batavia, 1 à 12 fot ned i sanden. Chineserne därstädes upsöka och samla dessa Matkar åt sig såsom en läcker mat, och koka dem särskildt med Ternate-lök och Soja, eller ock tilsammans med andra rätter. Pallas tror denna Matk vara den samme, som omtalas af Camellus i Act. Angl. Vol. 26. n. 318, under namn af Tambiloc, och som nyttjas af Amboinesarne til mat. Specil. Zool. Fasc. 10. p. 11. b) I Mexico-sjön finnas mycket smala Metmatkar, eller Lumbrici, som, i stora klungor, fås på näten; man samlar dem i kar at säljas. Då de blifva vederbörligen tillagade, får man af dem en nog smaklig rätt: Hernandez. Samma Auctor omtalar c) Ocuiliztac, et slags
säger, at den ätes af fattiga i England, men af de förmögna utomlands. I gamla tider var den en favorit-rätt och hölls för läckerhet: Athenæus. De gamle Romare åto flera arter Echini. På Fisk-torget i Venedig säljas 3 arter Echini: Skippon. I Italien kokas de i kalk-vatten: Imperati. Gröbe säger, at i Echini finnes intet mera äteligt än äggen. Desse ligga i fem afdelningar i skapnad af en stjerna; de smaka tämligen väl, men hafva någon betskhet. Om samma ägg skrifver D’Argenville, at de, uti Echinus esculentus, ligga uti fem mörkröda lober; at de, kokte, smaka som kräftor, och äro bättre at äta än gröna Ostron. Men detta gäller endast om de Echini, som fås i Medelhafvet, ty uti Oceanen hafva de ingen god smak. De gamle höllo Echini esculentus för en sund mat: von der Bosche. Vid Smirna har Du Mont funnit desse Echini af utvald smak, men föga mättande. Man skär skalet i tu för at komma åt äggen; de, som hålla sig i klar sand, äro de bäste: Rumphius.
