Valrosser (*),[1] hvarjehanda feta Sjöfoglar, och fet fisk, varandes i synnerhet Skälspäcket dem en så angenäm kost, at de mången gång äta det rått. Huru ganska snåle Americanarne Eskimaux äro efter Skälspäck, visar Herr Ellis med exempel på en karl af samma folkslag, som i unga åren hade blifvit fången bortförd af et annat folk, och sedan var kommen i
- ↑ (*) Valrossen (Trichechus Rosmarus). Des kött är, enligt Steller, rätt godt, äfven des späck. Barcheviz liknar Indianske Valrossens kött vid oxkött. Herr King, uti Cap. Cooks tredje Resa, berättar dock, at Valross-köttet var sämre än de hvite Björnars, ehuru äfven desse voro nog tranige. Likväl fick det företräde för saltmaten, som fanns om bord.
England. Han skal ock vara tämeligen god, ju närmare hufvudet desto bättre. Pernety och des sällskap funno honom mindre osmaklig än han beskylles vara. Engländarne åto, enligt Forsters intyg, denna Delphin med god matlust, och Hr. Cook berättar, at des Besättning af detta djur, bekom en förträffelig, fast något hård maträtt. Man märke dock, at Skeppen blott hade utgamla saltade köttvaror til föda, hvilkas egenskap Forster beskrifver så gruflig, at de knapt kunde renas med 24 timmars skölgning i vatnet vid Skeppets framstam, där de nedsänktes i nätkassar. Lery fann det ej särdeles godt, fast sötaktigt. Sloane anser, at där andre fiskarter vore fale, skulle man ej hålla Delphis för läckerhet. Så tror äfven Utgifvaren. (c) Delphinus Orca, Späckhuggaren, är, enligt Pontoppidan, tämeligen god. Van der Gröben omtalar et par Delphiner, som fångades i Medelhafvet och åtos med god smak. Köttet var svart med många hvita ådror, och liknade oxkött. Beredning gör här mycket til saken, men än mera hungren; så at man icke utan orättvisa skulle utesluta Delphinerna utur läckerhets listan.
