Engelsmännernes våld, där han ock tilbragt många år, hvilken, då han fick se en Engelsman skära up en Skäl, och en ymnig hop späck dervid rann på marken, gaf sig genast at slicka up detsamma, oaktadt han då nyss hade spisat et godt mål af Engelsmännens mat, och yttrade tillika sin längtan efter sitt fädernesland, på det han måtte få den förmånen, at njuta af sådan läcker kost så mycket han orkade. Lapparne koka deras frusna fisk ihop med Skälspäck, och doppa sedan i Tran, och ser man hos dem ofta, huru en mor matar sitt däggebarn med torr fisk, som hon tuggat och sedan doppat i Tran. På Island äro månge, som äta Skälspäck likasom fläsk, hälst av årsgamla Skälar, men Hvalfisk-späcket, på samma sätt ätet, hålles där för smakeligare. Förnämsta rätten hos Itälmenerna på Kamtschatka är deras så kallade Selaga, eller hvarjehanda rötter, bär och nötter, stötta til en massa, som kokas i Skälspäck, Hvaleller fiskfett. De nyssnämnde Eskimaux älska så Hvalfisk-tran, at de på sina fiskafärder hafva med sig i båten en blåsa upfyld med sådan tran, likasom våra fiskare en bouteille bränvin, och dricka deraf med lika god smak, samt, sedan den blifvit uttömd, afhämta med tänderna det lilla som sitter qvar vid blåsan, för at ingen droppa mista af den kosteliga läckerheten (*).[1] De vilde Canadenser
- ↑ (*) At Skälars kött och tran utgör en läckerhet för Nordiska Polarbyggare, Grönländare, Isländare, Esquimaux, m. fl. skulle kunna betygas med en myckenhet vitnesbörd, om en så bekant sak behöfde bevis. De utgöra verkeligen en den förnämsta Försynens gåfva åt dessa folk, utom hvilken
