När man besinnar de oräkneliga sätt, som eftertanken upfunnit, til mäst alla mat-sorters förbättrande, med stekning, bakning, kokning, förvällning, lufttorkning, rökning samt inläggning i ättika, salt och krydder, alt på flera föränderliga vis, så ser det nästan ut, såsom det ej måtte funnits tjenligt för människornas natur, eller kunnat rimma sig med deras begärelse til läckerheter, at äta några ämnen af Djur-riket helt rå och okonstlade. Imedlertid ser man
Dels stötas de til pulver och strös så på annan mat: Hessen, Berkenmejer. Af dem får man ock, utan tilläggning, en kostelig och angenäm rätt både til lukt och smak: De la Flotte. Forrest skrifver, at de kokas à la etuvé, och blifva då läckre och födande. Man blöter dem, och sedan de stått öfver natten, låta de sig draga i trådar eller strimlor. Ph. Marinus, och Isbrand Ides fann Chinesarnes potager särdeles läckre då desse trådar, som vid kokningen fläta och klibba sig om hvarandra, voro tillagde. Voy. au Nord. Och därifrån härleder sig Wormii och fleres berättelse, at de uphämtas ur fatet med små gafflar. På Soolo (en af Philippinerne) såg Le Gentil dem tillagas på samma sätt som Sagu, och åt dem i soppor i stället för bröd, då de liknade et uplöst tjockt Gummi. Hvad smaken angår, så föregifver Tavernier, at de rätter, som med dessa bon förhöjas, få en smak af alla Orientens Specerier sammantagna. Han hemförde af denna vara et litet förråd, det han kringdelade til vänner, som enhälligt intygade, at dessa bon hade en så kraftig aromatisk egenskap. Samson D’Abbeville skrifver, at de meddela maten en smak och lukt af canel, neglikor, muskott m. m. : Churchill; men detta är ogrundadt. I och för sig sjelfve äro de insipide, så at man nödgas tilblanda mycket af Aromatiska Specerier: Le Gentil, Raynal. Lettr. edif. Ph. Marinus, Pomet, Churchill. Redi säger at man tillägger
